S*Wi'nte Sams Amalia Mika
Stamtavla

Amalia var vår första turkisk angora och väldigt älskad. Vi brukade säga att hon var specialbeställd. Vi förälskade oss nämligen i hennes mamma, Koko, och sade till Kokos ägare, att när hon tänkte para henne med en hane som kändes lika rätt, och om det då föddes en hona med potential att bli bra för utställning och uppfödning så var vi väldigt intresserade. Så träffade vi den tilltänkte hanen, en underbar, vit, otroligt sällskaplig charmör och några månader senare föddes tre vackra flickor varav en skulle få bli vår. Vi åkte och hälsade på och visste direkt att det var Amalia vi ville ha.

Amalia var tjejen som alltid var i farten. Man såg henne som ett vitt streck i luften, på väg mellan hyss och upptåg. En oerhört intensiv hona som lade sin kropp och själ i allt hon tog sig för. Hon älskade uppmärksamhet, visade gärna upp sig och ville vara nära. Vi skämtade om att det var som om hon var rädd för att inte hinna med allt hon ville göra under sina nio liv. Föga visste vi då hur rätt vi hade.

Utan någon som helst förvarning hittade jag, Anette, Amalia död i vår säng när jag kom hem från jobb fredagen den 7 mars 2003. Hon låg utsträckt helt fridfullt, men trots att jag direkt förstod så var det ändå svårt att ta in att vår vackra, livliga tjej låg där kall.

Vi lät obducera Amalia och obduktionen visade att hon hade ett hjärtfel som fick hennes hjärta att växa. Därmed orkade det till slut inte längre. Vi fick också veta att hon troligen inte lidit, utan dött i sömnen då hon lagt sig att vila efter att ha busat runt. Felet var medfött men veterinären kunde inte säga om det var ärftligt eller ej.

Vi är glada att vi fick ha Amalia hos oss även om tiden blev alltför kort. Hon var alltid glad och gav så mycket glädje till oss. Hon hann ställas ut två gånger, blev nominerad ena gången och verkade trivas perfekt. Tyvärr fick vi aldrig se hur vacker hon kunnat bli som vuxen, det kan vi bara ana.